En dyslektikers bekännelser

Så där ja! Då har vi varit gifta i tre år!!! Oj vad tiden går fort när man har roligt! Och det har vi verkligen haft! Tänk att det kan klicka mellan två personer som det gjorde mellan mig och Cilla! När vi väl fann varandra gick det undan kan jag säga och hipps vips så var vi gifta! Jag, den eviga ungkarlen(enligt många) gick till prästen och gifte mig först av mina syskon (även före svärmor och svärfar också)!!! Och om någon hade sagt till mig att jag skulle vara gift och att jag skulle köpa hus för 5-6 år sedan skulle jag ju bara ha skrattat åt den personen och sagt att denne måste vara sjuk!!!! Men se vad som hände! Både gift och hus ägare!!!!

Nu fanns det ju vissa belackare/olyckskorpar som inte gav vårat förhållande mer än ett år. Men klarar man inte av att ha ett förhållande själv så kan man väl ge fan i andras!!!

Under dessa tre år som vi varit gifta har det hunnit hända en hel del saker i våra liv. Både roliga och mindre roliga saker(mest roliga). Och jag kan på heder och samvete berätta för er att vi inte bråkat en enda gång med varandra under dessa år! Och det måste ju nästan var unikt!!! Tänk att när jag väl hittade någon som jag kände att jag ville dela mina livsöden med att det skulle bli en sådan fullträff!!!

Det enda Cilla inte riktigt gillar(tror jag) är väl kanske att jag är en sådan sportnörd och vill se det mesta sport som visas på tv. Men som den ängeln hon är så låter hon mig hållas! Visst kan hon lägga in nån gliring då och då. Men när Hammarby tröjan åker på och det närmar sig matchdax för Bajen så säger hon inte ett ljud!!! Hon vet att denna 90 minuters stund är heligare än amen i kyrkan! Hon förstod nog detta rätt tidigt i vårt förhållande. Först trodde hon väl att jag skämtade när jag berättade för henne hur det stod till. Men när jag satte på mig Bajen tröjan och hoppade på cykeln för att leta reda på en tv-apparat där en match visades så kanske hon förstod. Men när jag kom hem från en Stockholms resa i klädd både matchtröja och halsduk sjungades på heja ramsor från söderstadion visste hon att efter henne är det Bajen som ligger mig närmast om hjärtat (om det inte är matchdag, då är det jämt skägg)!!!!!

Det enda riktigt tråkiga som har hänt under denna tid som vi levt tillsammans är väl när vi fick missfall i vintras. Det var en riktigt tung tid för oss. Trots att det inte var så långt gånget så hade vi ju hunnit börja planera ett liv där vi skulle vara tre! Om än det tog en tid innan vi kunde smälta vad som egentligen hade hänt och återgå till ett ”normalt” liv så har det väl gått ganska bra. Men jag kan säga att det smärtar ibland när man ser någon vara ute och går med barnvagn eller när man hör att någon nära kompis fått smått! Men det går ju flera ”tåg”! Och ska man se allt från den ljusa sidan så verkare det som vår kärlek blir starkare för varje "motgång" som drabbar oss!

Men nu får ni ju inte tro att jag är avundsjuk och missunsam på dom som har småbarn, men det är ett litet tomrum som finns inuti mig efter det vi var med om och det tar lite tid att läka(om det någonsin gör det).


Som avslutning av dett blogginlägg vill jag bara visa (dig) Cilla hur tacksam jag är för att du kom in i mitt liv och tog hand om mig med några rader:

Jag var en spillra av mitt forna jag

Såg inget ljus, inte en strimma svag

En vingklippt fågel som inte ens drömde mer

Som av sorger trycktes allt längre ner

Men när jag mötte dig älskling

Så ändrades allting

Brutalt

Visst finns mirakel

Och för mig är det faktiskt du

I dina kyssar öppnar himlen sig för mig nu

Visst finns mirakel

I din kärlek så stark och sann

I dina kyssar och i att vi har funnit varann

Älskar dig!!!!!!!! Du är en ängel!! Min ängel!!!!!!

Nu är jag tillbaka på dom elektroniska vågorna för att göra ett försök att ta tag i bloggandet igen.

Som ni kanske vet gjorde jag ett tappert försök att starta ett nytt liv som den positiva Mats men nu har jag gått och bitit mig i läppen nog länge. Det är inte bra att gå och bära på alla agretioner! Men jag ska bespara er med allt jag gått och retat upp mig på dom senaste månaderna.

Men en sak jag känner att jag måste ta upp är alla dessa avundsjuka människor som ser ut att växa fram som ogräs! Nu kanske det är någon här ute som tycker jag biter mig själv där bak, men det må så vara. Men en sak kan jag då säga att jag aldrig missunnat någon något som vissa andra verkar göra!

Och sen om man vet att en person redan mår dåligt hur fan kan man med gott samvete göra allt som står i sin makt att trycka ner denna person ännu längre ner än vad denne redan är? Men det finns vissa som verka tycka att detta beteende är fullt naturligt! Hur dessa klarar av att sova gott om nätterna är för mig en gåta. Men dessa är förmodligen helt empatilösa.

Nu är det färdig gnällt för denna gång. Nu till något helt annat.

I fredags gjorde jag kanske min sista dag på jobbet som elevassistent. Jag har själv sökt skola och har väl stora förhoppningar att komma in. Men jag måste  säga att jobbet på skolan har varit det klart bästa och roligaste jobb jag haft!  Den ena dagen har aldrig varit den andra lik. Och sen alla (nästan) underbara arbetskamrater som gjort det en fröjd att gå på jobbet varje dag har ju inte gjort det sämre! Har då själv aldrig varit med om dess like!

Jag hade tänkt hålla ett litet tal under avslutnings lunchen och tacka för mig. Men jag ångrade mig i sista stund när jag kände att det var alldeles för vemodigt. Men om det är någon från skolan som läser det här så passar jag på att tacka er här och nu. Ni har varit helt fantastiska! Kommer aldrig att glömma denna tid!

Visst kan jobbet i sig vara tungt vissa stunder, men det roliga väger över när det varit lite jobbigare. Jag har aldrig under den tid jag varit på skolan kännt att det varit tungt att stiga upp på morgonen och jag som inte är någon morgon människa. Om det nu blir så jag lämnar skolans värld (som anställd) så kommer jag verkligen att sakna denna tid!

Men var sak har sin tid och nu väntar (förmodligen) ett nytt kapitel i mitt liv. Det enda som varit riktigt jobbigt med att jobba som assistent är att jag har haft så svårt att lämna jobbet på jobbet. Har det hänt något under dagen har jag haft så svårt att lämna det på skolan utan jag har tagit det med mig hem inombords. Och ställer jag kanske lite för höga krav på mig själv och när det sen inte blir som jag vill/hoppas så ser jag ofta det som ett eget misslyckande. Men jag tror och hoppas att både elever och personal är nöjda med det jag åstakommit under mina 2 1/2 år på skolan.

Det här senaste läsåret har varit lite jobbigar pysiskt än de tidigare jag varit på skolan. Men det har sina orsaker. Jag har ju varit med om en hel del under det senaste året som har påverkat mitt liv.

Förra sommaren fick jag vara med om en mycket tragisk händelse som nog påverkade mig mer än vad jag trodde den skulle göra. Nästan varje gång jag gått förbi stället det hände på (och det har jag gjort nästan varje dag) så har jag blivit påmind om vad som hände på ett eller annat sätt. Och jag kan säga att det är nog något jag tyvärr aldrig kommer att glömma. Och det andra som påverkat mig negativt under året var när vi (jag och Cilla) var med om en mindre rolig grej tidigare i vintern. I mitt senaste blogginlägg skrev jag ju om det. Vi fick missfall och detta påverkade oss båda otroligt mycke. Men livet måste ju gå vidare ändå på ett eller annat sätt.

Nu går jag bara och väntar tills den 14-15 juli i bästa fall och i sämsta till den 8 augusti. Det är då jag får veta om jag tar mig in på skolan och ett nytt kapitel i mitt liv kan ta en början.

Nu har jag skrivit klart för denna gång. Ska pröva att skaka liv i bloggen nu under sommaren när jag har fått lite lugn och fred runt omkring mig.

Mossa mossa