En dyslektikers bekännelser

Jaha då var man tillbaka till det normala igen efter en långhelg på havsbadet. Vädret kunde väl ha fått vara lite bättre men det är ganska avslappnande att vara där. Nu har jag entligen velat färdigt om dator köpet. Det blir en ny dator i veckan. Hoppas redan imorgon. Men med min tur så kommer jag att få vänta till på fredag innan den kommer. Och jag vill passa på att tacka alla som läser min  blogg och alla inlägg som skrivits. 

Nu till något helt annat. Ett tips från mig:"Ta till vara på dagen som den kommer, du vet inte vad som väntar runt hörnet".
Och vad menar jag med det? Jo, jag tycker man ska vara lycklig för varje morgon man får vakna upp och känna att benen bär en! Man vet aldrig vad som kan hända. Och det är väl tur i och för sig. För skulle man veta det så skulle man nog inte våga sig upp ur sängen.
Och något som kan reta gallfebern på mig är när folk klagar över småsaker! De finns många som går med ständig värk i kroppen men har sån livglädje att du aldrig märker det på dom. Dom är glada för att kunna vara ute och rör på sig. Och då finns de som klagar på att håret inte ligger som dom vill(kanske lite överdrivet)!!!!! Visst kan man undra om dessa klagar bara för klagandets skull, eller har dom det allt för bra?

Sen så har jag fått en tanke på dom nära och kära. Visst kan man gräla och bli lite ovänner ibland. Men för det mesta så löser det sig. För man kan ju inte ha samma åsikter jämt. Det skulle bli ganska tråkigt tror jag. Men man vet aldrig när en nära annhörig,släkting eller vän rycks från ens närhet. Det är nog ganska många som har upplevt detta. Men man sörjer nog på olika sätt. Sorgearbetet tar olika lång tid att från person till person. Detta måste man respektera det måste få ta den tid det tar. Men det finns personer som inte förstår detta. Dessa personer tror att det är ungefär som att man förlorar pengar på tipset. Man deppar bara för stunden! Obegriplikt!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Det jag nu ska skriva låter kanske lite rått. Men det låter lite råare än vad det är. Jag kan tycka om personen i fråga är gammal och har levt ett helt liv och dör av ålderdom eller en person som har varit sjuk en längre tid så är det ju väntat att man ska dö. Men om någon hastigt rycks bort från ens närhet utan någon förvarning så tar det mera ont i själen! Jag tycker det gör ondare i ett sådant fall. Men det är ju ledsamt varje gång någon dör. Tro nu inte att jag inte blir ledsen när någon äldre eller sjuk person dör. För det blir jag!
Jag har ju som bekant varit med om detta. Och sen den dagen ser jag livet från en helt annan synvinkel. Uppskattar det jag har och får på ett helt annat sätt än jag gjorde tidigare. Tycker själv att jag har blivit en bättre människa om jag får säga det själv. 

Varje gång jag får höra eller läsa om någon som hastigt lämnat jordelivet så river det upp gammla hål inom mig. Jag vet ju vad annhörig går igenom och vilken tuff tid dom har att gå till mötes. Det är som jag går igenom allt som jag gick igenom när Frille gick bort igen. Även om jag inte känner de drabbade så lider jag med dom annhöriga.
 Det finns ju ett talesätt som säger:"Tiden läker alla sår". Men jag kan inte påstå att detta stämmer. Visst blir såret mindre med tiden men det läkar aldrig helt!  Det viktigaste som jag tycker är att ha någon att prata med så man inte håller allt inom sig. Tänk på det!
Nä nu har jag varit djup nog för ikväll. Ta hand om dina nära och kära!
Go natt!

TROR NI MIN NYA DATOR HAR KOMMIT? SVAR NEJ!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Snart har jag nött upp min däck på cyckeln pga av allt cyklande mellan hemmet och expert!!! Snart för dom göra som El giganten: "Cykel på köpet!". Men nu har dom lovat att imorgon ska den ha kommit. Får väl se om det stämmer. Har börjat misströsta lite. Men som man kan säga: Den som väntar på något gått väntar inte förlänge".
Oj så skönt det är med en kort arbetsvecka. Åker till svärmor och svärfars stuga på havsbadet direkt jag slutar på onsdag. Oj så härligt det ska bli!!!!
Nu ska jag skriva om något helt annat. Hade tänkt knåpa ner lite grann om hur Frille var när han levde. Han och jag var väl ganska motsatsen till varandra på ett sätt. Han hade ingen farstu! Medans jag är lite mer försiktig. Det spelade ingen roll om han kände personen eller inte. Han kunde gå fram till vem som helst(det vet väl ni som har varit med på Gothia cup med Frille) och efter några minuter så var det som dom hade kännt varandra hur länge som helst.
Själv är jag lite mer försiktig. Det finns hur mycket sjukt och roligt att berätta om honom. En grej var när han hade just börjat att spela fotboll i Arvidsjaur. Han var väl kring 10år. Hans lag skulle och spela cup uppe i Kalix. När dom väl var där och skulle inakordera sig där dom skulle bo så visade sig att Frille inte hade med sig något liggunderlag eller sovsäck. Men det var inga bekymmer för honom. "Vad spelar det för roll var jag ska sova, bara jag får ligga ner",menade han. Och det är inte bara en gång jag har fått skämas för honom. Men han var ganska harmlös om jag nu tänker efter. Det fanns aldrig några ledsamheter. Alltid(oftast) ett leende på läpparna. Och barnkärare människa kommer nog aldrig att finnas tror jag. Var det nåt barn i närheten så var han fort dit och lyfte upp barnet och började leka. Synda bara han inte fick upplev Vera och Svea. Oj vad bortskämda dom skulle ha blivit!!!! Men kanske inte farbrodern sköter det ganska bra med Vera ändå?! Och säkert Svea så småningom också!
Och en riktig kvinnotjusare var han också! Han kunde verkligen charma vem som helst! Dom flesta påstod att vi var ganska lika. Och detta fick jag veta en av dom gånger han hade flörtat med fel tjej. Fick mig en redig "lavet" så jag flög i golvet med ambulans skjuts till sjukstugan för omplåstring som efterdyning. Bara för killen hade tagit fel på mig och Frille! Så här i efterhand så kan man ju skratta åt det. Men då skrattade jag inte kan jag säga!
Tänk om man kunde vara efterklok. Sista tiden han levde så var han inte den gamle Frille. Han blev mera tillbaka dragen och slutade hälsa på kompisar. Och ibland så svarade han inte i telefon när man ringde. Och vad kunnde detta bero på?!?!?!?!
Om man bara hade vetat hur han hade det kanske man kunde ha unvikit det som hände. Men å andra sidan så kanske det hade hänt åndå och vi hade kunnat varit ovänner. Då hade det nog kännts ännu värre!! Men det är något som man aldrig får veta.
Och till sist vill jag bara skriva nåra rader om något som har satt djupa sår inom mig. Vi(fotbolls laget) hade ett kort på Frille på hans plats i omklädningsrummet. För att få minnas och hedra honom. Det hade väl inte gått så många veckor efter den tragiska händelsen och jag var väl fortfarande i chock. Efter en träning så kom en av dom äldre i laget fram till mig och sa nåt i den här stilen:"Är det inte dags att ta ner kortet? Jag tycker vi har sörjt färdigt. Vi måste gå vidare". Jag stod helt förstummad och kunde inget säga. Bara komma på tanken att ta upp en sån grej med mig tyckte jag var helt befängt!! Det hade väl varit bättre han bara hade tagit bort kortet utan att säga nåt. Snacka om att sakna empati!!! Kan säga att jag tappade helt respekten för denna person från den dagen!!!!
Men kan säga att dom allra flesta respekterade att det tog lång tid innan jag kom tillbaka till det "normala". Även om det inte kommer att bli helt normalt nån gång. Jag har fått ett tomrum inom mig som aldrig kommer att läka. Men vi(familj och kompisar) har hjälpt varandra för att det ska kunna bli så bra det kan bli.
Minnet av Frille kommer alltid att leva kvar. Både det tråkiga(när vi bråkade) men framförallt allt roligt jag(vi) fick uppleva med honom. Och det är mycket!!!!!!!!
Nä nu är det färdigt skrivet för ikväll. Men det kommer mera. Hoppas nu datorn dyker upp imorgon annars blir jag besviken!!!
Tack och hej - leverpastej

Har just kommit hem från en hjärn rensande cyckel tur.Oj så skönt med helg!!!!!!!!!!!!!!!! Få vila upp hjärnan lite grand. Är hur kul som helst att jobba på skolan, men vissa dagar är man ganska slut i hjärnkontoret när man kommer hem. Kan vara lite surrigt vissa dagar. Men det är bara charmigt. Det som är mest förunderligt med vissa ungar är att när man står och ser på något som händer(om dom gör nåt ofog) och ropar till så fattar dom inte vad man vill eller förnekar att det hänt. Konstigt!!! Men kanske man var likadan själv när man gick i skola(säkert)!
Har velat hela veckan om jag ska köpa ny dator. Har väl hunnit vara på expert ett tio tal gånger och tittat och kännt. Cilla säger att när jag börjar hänga på expert är en affär nära! Hur kan hon veta det? Nåja, så idag när jag slutade jobbet så var jag hem och krattade lite grand men kunde inte få datorn ur huvudet. Så jag hoppade upp på cyckeln och trampade iväg mot min favorit affär. Nu hande jag bestämt mig. Det skulle bli köp! Hade tingat fast en(dom hade två enligt sina datorer) igår. Förväntans full så stegade jag in i äffaren. Och vad möter mig? "Har en tråkig nyhet till dig. Vi har ingen dator hemma!". Snacka om jag blev besviken!!! Nästan som när jag skulle köpa min första mjukglass för året och glassmaskinen hade frysit ihop!!!!! Här hade man gått och hoppats att man skulle få knappa på en ny dator ikväll. Men icket! Nu får jag vänta till på måndag eftermiddag på min ny dator! Får hoppas att nu kommer då för annars kanske jag går bergsärkar gång inne på expert!!!!!
Imorgon så är det barndop. Syrran ska döpa Svea. Det är med blandad känslor som jag går till kyrkan. Visst är det kul med barndop! Men att gå in i kyrkan känns inte lika bra. Har obehagkänslor att vara i kyrkan. Det känns som benen blir ett par kilo tyngre när jag närmar mig kyrkan. Och dom blir bara tyngre ju närmare kyrkportarna jag kommer. Och det har att bottna i Frilles begravning!! Det är det värsta (känslomässigt) som jag någonsin har varit med om! Sedan den dagen har jag haft denna obehags känsla att gå till kyrkan. Det enda jag ser när jag kommer in är bilden av där kistan stod och när vi bar ut kistan genom kyrkgången. Det är dom längsta ca 20 meter som jag gått någonsin. Kändes som den var minst en mil!!!
Visst jag har goda minnen av kyrkbesök också det måste jag säga. Om än jag inte minns riktigt allt. Midsommarafton ifjol så gifte ju jag och Cilla oss i Arvidsjaurs kyrka. Men har inte hela minnesbilden klar(var inte full!!!). Hade varit hur lugn som helst hela tiden före och hela dagen då vi skulle gifta oss. Men när vi stod och väntade att kantorn skulle börja spela och portarna skulle öppnas så började mina knän att skaka. Vilken tur man hade med sig lite lugnande! Och just innan portarna slog upp hade jag tänkt säga till Cilla att vi smiter och gifter oss i smyg! Skulle ju ha varit snyggt!! Fullt med bröllops gäster i kyrkan och brudparet saknades(haha). Det skulle vart nåt! När portarna slog upp och musiken startade så höll mina ben på att vika sig. Jag tog sikte mot altaret och stegade in med bestämda steg. Hade varit uttagning på 100m till OS hade jag nog kommit med!!! Cilla hade alltsjå i världen att bromsa mig. Sen så minns jag inte så himla mycket av bröllops akten. Men en sak minns jag. Och det är väl en jäkla tur!!! När vi sa ja till varandra!! Annars hade det kunnit bli lite problem hemma vid(hahaha).
Det är en sak jag inte skulle vilja ha ogjort(har ju hittat min dröm kvinna), men jag ska ALDRIG mer göra om det!!!!!!!!!!!!!!!! Cilla tycker vi ska göra om det varje år!  Men det kan hon glömma!!!!!! Den pers det var ska jag aldrig mer utsätta mig för! Bröllopsfesten var helt underbart rolig(tack Tore och Dagny). Alla hade väl inte lika roligt som andra. Men huvudsaken att jag och Cilla hade trevligt. Måste få säga att om någon inte tyckte det var så kul så SKITER jag i det!
Nä nu har jag gjort mitt dagliga inlägg(börjar få slut på ideér snart,så det är inte säkert det blir ett nytt inlägg varje dag)och ska damma av fin kostymen för imorgon. Oj då den var redan framtagen och stryken!! Snacka att man är herre i sitt eget hus!!!! De Ni! Hoppas(och det blir det nog)på ett fint och snabbt dop!
So long - Flaggstång

Jaha nu var jag tillbaka här igen. Nu hade jag tänkt skriva ner några tankar och reflektioner om mobbing. Det måste ju vara ett av djävulens påfund. Alla har vi väl blivit retad någon gång i livet, och alla har vi säkert retat någon tillbaka. Men att tracka ner någon tills denne inte känner sig värd mer än en liten lort och kunna leva med det utan dåligt samvete kan jag inte fatta. Visst kan jag förstå att dessa personer har förhoppningsvis någon form av mindervärdeskomplex. Men att ta ut det på någon annan är oförlåtligt enligt min åsikt. Kan ju vara att barn retar varandra nån gång då och då, men det förekommer vuxen mobbing också. Och det kan jag inte riktigt förstå vad man får ut av det. Det är väl ändå tur att att vi är olika som personer. Det skulle väl vara tråkigt om alla såg ut och var som en och samma person. Nu ska jag väl erkänna att jag har väl inte varit guds snällaste barn hela mitt liv. Men vad jag vet så har jag då inte orsakat någon några psykiska problem pga av mobbing. Om någon som läser detta och känner att jag har mobbat nån som kännts sig kränkt så är det bara att skriva dementera det jag skriver här. Jag är uppväxt i en renskötar familj, så under min skolatid(och även under vuxen ålder nån gång)fick man ju höra "lappjävel". Visst kändes det väl kränkande nån gång. Men när jag hade fått nog så delade jag väl ut nån käftsmäll då och då. Och då fick jag vara i fred. Men det fanns och har funnits de som inte har kunnat försvara sig. Nu för tiden tar ju framförallt skolorna tag i mobbing mot för vad dom gjorde för 10-15 år sedan. Jag har upplevt det på nära håll. Nu kommer jag tillbaka till Frille(min lille bror). När han hade börjat i sexan så började han att vara sjuk ganska ofta. Men han var en som inte klagade eller skvallrade på andra(Och han var väl heller inte guds bästa barn. Fick han tillfälle att retas så gjorde han det. Men för det mesta var han mån om de flesta.) Men när han skulle börja i åttonde klass(eller om det var i slutet av sjuan)så vägrade han att åka till skolan. Och då kom det fram att han hade blivit mobbad en längre tid. Men när mina föräldra tog upp det med skolan så fick de ingen större respons. Och när de ville att han skulle få börja skolan i Arivdsjaur så fick dom bråka ganska länge. Dom var på både skolpsykolog och bestämmande på kommunen men de verkade inte vara så intresserade att hjälpa till. Men efter många om och men så fick han byta skola och kommun. Men inte tack vare hem kommunen. Det var mest eget slit som gjorde att det gick att ordna. Och det blev en helt ny kille när han fick byta skola. Men det tygnde honom hela livet. Han hade svårt att lita på vissa personer efter detta. Och han hade nog ett ganska stort ärr inombords efter detta. Det kom upp nån gång då och då att han mådde dåligt av sviterna från mobbingen.
Men jag tror att det är svårare (nu för tiden) att få bukt med vuxen mobbing. Känns säkert lite skämmigt att ta upp det som vuxen. Och jag tror att vuxen mobbing kan vara lite råare än barn mobbing. Men där förekommer nog inte verbal mobbing så ofta. Det är nog mer utfrysning och skitprat bakom ryggen. Och vad kan vara värre än varje dag man närmar sig fika rummet på jobbet och man hör att det är tjo och stim där. Och när man kommer in blir det knäppt tyst. Och vissa stiger upp och går därifrån. snacka om att bli knäkt. Eller om man känner sig mobbad och tar upp det med en person man litar på och denne säger att man ska ta upp det på ett personalmöte. Och när man gör det så säger denne person som man har berättat om problemet  för"Det där är väl ändå en skit sak, vi är ju ändå vuxna människor och måste kunna ta sånt". Och sen händer ingeting. Då förlorar man ju ganska snabbt förtroende både för arbetskamrater och de bestämmande på jobbet.
 Kan säga att ser jag någon/några som står och retar någon annan så blir jag rent av flygförbannad!!!!!!!!!!!!! Jag kan då inte var tyst ialla fall och går fram och avstyr det(om det går). Men i dagens samhälle får man vara lite försiktig. Man vet ju inte vad som kan dyka upp. Har tur och bor i ett litet samhälle där klimatet har hunnit bli så rått. Men skulle jag bo i en stor stad så skulle jag kanske tänka till både en och två gånger innan jag går fram och provar avstyra ensam.
Men som jag skrev tidigare i detta inlägg så har skolorna blivit mycket bättre att ta tag i sådana problem än vad de var för 10-15 år sedan. Och det är ju en himla tur! Men mobbing har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas. Det får vi väl leva med. Men om varje person behandlar sina medmänniskor som man själv vill bli behandlad så blir det förhoppnings vis mindre mobbing!
Nä nu har jag fått skriva av mig lite om detta ämne också så nu ska jag ringa efter min kompiss John Blund och krypa ner i sängen.
Lev och må

Jaha då har första dagen som bloggare förflutit. Vad har hänt då? Inte mycket! Skulle vara duktig och börja kratta gräsmattan. Men krattan som fanns i garaget tyckte jag inte verkade nåt vidare så det får vänta ett tag! Nu hade jag tänkt skriva lite om nåt lite allvarligare. Nämligen den värsta dagen i mitt liv!
Det var tidigt på morgonen(ca 7.30 tror jag)den 9 februari 2003 som det ringde på dörren till lägenheten och där stod det två stycken från ambulasen. Tankarna började sväva! Vad hade hänt?Vem hade krockat?Den första jag sa till ambulans personalen när jag öppnade dörren var att jag bad om ursäkt att jag hade så stökigt och började städa.En av ambulans killarna ville jag skulle sätta mig ner för dom hade något att berätta.Men jag ville inte höra vad de hade att säga.Men tillslut så satt jag mig ner och fick höra det mest makabra man kan få höra! Och det som de berättade då är nåt jag inte önskar ens min värsta ovän!!! Min lille bror(Frille) hade tagit sitt eget liv den natten!!!!Allt blev som ett svart hål!Snacka att man hamnade i chock! Jag visst inte vart jag skulle ta vägen,Men en av ambulans killarn fick mig väl att lugna ner mig något(Martin du gjorde ett kanon jobb!!!Det är nåt jag aldrig glömmer)och skjutsade mig till sjukstugan där rästen av familjen skulle träffas. Jag var först av oss dit. Morsan farsan och syrran var i Allejaur och store brorsan var på väg dit.
När sen dörren öppnades till det rum som jag satt i och brorsan kom in bröt jag ihop och sen dom närmaste timmarna var som ett svart hål.Minns inte så mycket.Det enda som jag minns från den tid vi satt och väntade att övriga familjen skulle komma dit var att till slut så(hade nog gått ett bra tag)sa brorsan att vi skulle gå till syrrans då varande kille och vänta där. När vi kom dit var det första jag var tvungen att göra var att ringa och säga att jag inte kunde komma på fotbolls träningen den söndagen(ganska underlig tanke!). När så efter ett tag dök resten av familjen upp och vi skulle åter gå tillbaka till sjukstugan. Väl där så skulle vi få träffa läkaren som jobbade den natten.Tyvärr!!!!!!Det är den minst sympatiska människa jag någon gång träffat i hela mitt liv!!!!Han måste ha skolkat från vissa ämnen på läkar skolan!Komma in till en familj i chock och sorg och bete sig som han gjorde så gör man bara inte! Kan lägga in att när jag måste gå upp till sjukstugan än i dag och jag ser att det är han som jobbar går jag därifrån! När sen chocken av läkarens betende lagt sig skulle vi få se Frille.Oj oj oj vad tungt!!!!!
När vi sen var klara där så gick jag hem och tog en lång dusch. Hade fått höra av några kompisar som hade tagit mod till sig att ringa och fråga om det var sant det som hade hänt(starkt Klas och Krille)att övriga fotbolls laget hade ställt in träningen och skulle samlas och bara prata. Bestämde mig för att gå ner till IP för att träffa dom.Men jag kan säga att det var de tyngsta steg jag någonsin gått nerför backen ner till IP. Den första jag träffade var Tommy.Vi sa inget till varandra men det behövdes inte i denna stund. Sen blev det som svart igen. Minnes luckor!Men dom flesta hade ändå kommit ner. Även prästen Lars Martin Nygren var där och pratade. Efter det så åkte vi upp till sjukstugan igen för att titta på Frille. Sen ville Lindmarks familj att jag skulle följa med dom hem och prata. sagt och gjort så gick jag dit och vi satt och pratade om det som varit(både roligt och tråkigt)fram mot små timmarna. Sen blev det tjat att dom inte ville jag skulle sova ensam den natten. Men när Marianne hade gått och lagt sig så smet jag hem ändå. Måste säga att det var ganska skönt att få stänga in sig själv ett tag.Blev ju inte så många timmars sömn den natten. Tankarna var många. Hade jag kunnit gjort nåt för att förhindra det som hänt?Varför?Han var ju alltid så glad och utåtriktad(jag har ju mina aningar varför det hände men det behåller jag för mig själv). Visst hade han sett lite nere ut sista tiden. Men vem har inte en svacka nån gång? Inte kunde man väl tro att nåt sånt hemskt skulle hända!!! Dagen efter så var vi åter på sjukstugan för mera träffar och samtal. När vvi var klara så åkte jag hem till Allejaur för att vara nära familjen. Nu hade vi fått sömnmedel utskrivet om det behövdes. Och det kan jag säga att det behövdes!!!
Sen var det mycket som skulle ordnas.Begravning,lägenheten skulle tömmas(det var jobbigt) m.m. Men kan säga att det är i såna svåra stunder som just denna man märker vilka som är ens riktiga kompisar!Ni vet vilka ni är! Efter begravningen så var jag sjukskriven i en månad.Men jag trivdes inte på jobbet när jag komtillbaka. Det var då jag bestämnde mig.Jag skulle säga upp mig och gå skola!Hade länge drömt om att utbilda mig till massageterapeut.Så den sista oktober 2003 så gjorde jag min sista arbetsdag på flygplatsen i Arvidsjaur och i januari 2004 började jag min utbildning.Det bästa jag hade gjort så långt i mitt liv! Frille hade varit på mig långt tidigare och tyckte att jag skulle utbilda mig men jag var för feg för att säga upp mig.Men efter den här händelsen så tänkta jag:"Livet är för kort för att fastna i ett ekorrhjul". Synd bara att han inte fick uppleva den lycka som jag då kände! Om jag får vara lite skämtsam så kan jag ju säga:"Inget ont som har något gott med sig".
Nä nu börjar jag få skrivkramp och måste ju även sova lite så jag orkar upp på jobbet imorgon!Återkommer nog fler gånger och skriver om Frille.För det finns hur mycket som helst att skriva om honom. Vila i frid!
Vi hörs!

Hej hopp! Nu ska jag också prova på att blogga. Var och varanna gör ju det så varför inte jag också! Man ska väl berätta lite om sig själv i det första inlägget(tror jag) så då är det väl bara att göra det fastän att jag tycker att det är det svåraste jag vet. Men gör väl ett försök. Ni som läser det som jag skriver får ha lite översende med min stavning. Lider lite av dyslexi.
Jag är 36 år gammal och bor i Arvidsjaur(ett litet samhälle i norlands inland). Är upp vuxen i en renskötar familj. Under mina 16 första levnads år bodde jag i en liten by(1hus) mitt mellan Arjeplog och Arvidsjaur. Men när jag hade gått ut gundskolan så flyttade jag till Arvidsjaur och där har jag blivit kvar med undantag för 3-4 år när jag bodde i Allejaur av olika andledningar. En var när min lille bror gick bort och jag behövde en förändring i mitt liv och den andra var att jag jobbade i Arjeplog (men det ska jag berätta om i ett annat inlägg). Men jag lämnade aldrig Arvidsjaur helt. Jag spelade fotboll i IFK Arvidsjaur så jag pendlade. Sport har alltid legat mig varmt om hjärtat. Och jag har varit aktiv i diverse sporter tills för drygt 2 år sedan när jag la av med fotbollen. Känns väl lite tomt, men det går ändå rätt bra ändå.
En annan sak som jag tycker är riktigt rolig är fiske. Det är ett ganska nytt intresse. När jag flyttade hem till Allejaur igen efter att lill brorsan hade gått bort så fanns det inte så mycket att göra. Så en sommar dag(natt) så tog jag mitt gamla fiske spö och gick ner till sjön. Och hux flux hade jag fått upp en gädda på 10,1 kg!!!! Då var jag helt såld!
Nu till en annan stor förändring i mitt liv. Nåt som jag aldrig trodde skulle inträffa! Förra sommaren(midsommarafton) så stod jag frame vid altaret i Arvidsjaur kyrka med min blivande fru!!!!! Jag hade sagt en gång i tiden att jag aldrig skulle gifta mig. Och det var nog många med mig som trodde att så skulle det bli! Men när man minst anar det så säger det klick! Hade väl gett upp hoppet om att hitta en själsfrände. Men helt plötsligt så stod hon med stort H framför mig!!! Sen gick det snabbt! Så nu är jag lyckligt gift(du är UNDERBAR Cilla. Vad skulle jag göra utan dig!) och hus ägare!
Husägare!!!! Oj så underbart det är! Har mycket mer om plats och man betalar till sig själv!! Visst är det mer att städa än en lägenhet men det är mycket roligare att städa i huset. Vem hade trott att jag skulle säga att det var roligt att städa?!?! Men visst finns det nackdelara också. Men dom är få. Den enda jag kan komma på i nu läget stavas:SNÖSKOTTNING!!!!! Men det ska väl ändå vara över för den här säsongen. Nu är det krattning som gäller. Får så hur det går.Har nämligen pollen allergi. Men jag får väl plåga mig nån timme. Å sen har vi ju gräsklippning och växter. Hur det nu ska gå! För varken jag eller Cilla har väl särskilt gröna fingrar! En liten rolig anekdot från när vi skulle binda ihop buskarna för vintern så en av oss:"Hur ska vi göra för att binda ihop rönnarna?" Det hör till saken att de är 3-4 meter höga!!!!!! Men vi ska göra ett tapert försök att hålla trädgården i samma trimm som de gamla ägarna till huset.
Nä, nu hade jag tänkt mig göra lite nytta söbdag till trots. Är man husägare så finns det inga fri dagar! Får se när nästa inlägg dyker upp på denna blogg. Men tror inte det dröjer så länge. Det var ju riktigt roligt att få skriva av sig lite!!
Håll till godo!