En dyslektikers bekännelser

Jag hade ju utlovat att mitt kommande blogginlägg skulle innehålla mer glädje än något tidigare inlägg har gjort. Men det får dröja ett tag till innan den glad positiva Mats visar sig här!

Senaste veckan har varit ett enda stort töcken! Att det kan vända så fort från glädje till sorg på en så kort sekund är ju ganska förunderligt. Och vi är båda två (jag & Cilla) överens att det är bättre att berätta om det vi varit med om än att gå krokar förbi människor vi känner bara för att hålla det för oss själva. Och jag lovar att ni som vill törs komma fram och både prata med oss och beklaga sorgen om ni vill. Vi kommer inte att knock er!

Här kommer ett litet tillkännagivande: Vi (jag och Cilla) har gått och väntat smått! Men under lördagen så byttes all glädje som vi hunnit bygga upp till ett totalt mörker!

Då hade tyvärr den lilla lite för bråttom och valde att komma ut!

Trots att det inte hade hunnit gå så långt så hade vi hunnit börja planera en framtid där vår lilla familj skulle utökas till tre! Och att en sådan liten varelse kan skapa sådant kaos som vi var med om är ju förunderligt! För trots att ”bebisen” inte hunnit bli så stor att det syntes på Cilla så var det ju dock ett litet efterlängtat knyte som rycktes bort!

För en del kan det verka konstigt att sörja något som just och pass var en människa. Men jag kan då säga att jag har haft liknande ”symptom” som jag hade den närmaste tiden då Frille lämnde jordelivet!

Vi har väl prövat att intala oss att det barn som inte ville komma till världen var inte riktigt friskt. Och visst känns det lite lättare, men för den delen så finns sorgen där!

Nä, det är väl bara göra som Per Elofsson sa: ”Det är bara bryta ihop och komma igen!”

Så imorgon så ska jag göra min första arbetsdag efter denna traumatiska händelse!

Mossa mossa