En dyslektikers bekännelser

Nu är det länge sedan jag har varit in och skrivit här! Men jag har inte haft nån enerigi att skriva här och sen började jag ju ett nytt liv vid årsskiftet. Den nya positiva Mats! Och då har jag fått svårare att komma på nåt att skriva. Det är ju lättare att gnälla än att vara positiv! Har haft kraftiga planer på att lägga ner det här med bloggen. Men kommer att göra ett försök att förnya den inom kort och fortsätta att skriva. Innehållet kommer att bli lite annat, så den som är intresserad får hålla ut någon vecka till för att se resultatet av den ”nya” bloggen. Men här kommer då ett ”gammalt” nytt inlägg:

Svårt att tänka sig att det gått åtta år sedan Frille lämnade jordelivet! Det känns nästan som det var igår som det tragiska hände! Den 9 februari 2003 var en kaotisk dag från dess början till dess slut! Ändå från det bryska uppvaknandet av ambulans personalen tills det jag slog igen ögonen sent på kvällen/natten.

Och jag kan säga att varje årsdag som dyker upp så går jag igenom den dagen om och om igen! Det är ganska svårt att låta bli om än jag försöker! Och jag tycker då inte att det blir lättare med åren! Snarare tvärtom!

Och av ren och skär nyfikenhet skulle jag vilja veta hur den empatilösa person som tyckte det var lika bra att glömma det som hade hänt och gå vidare efter bara någon dag är funtad i huvudet! Men det är väl så att alla inte förstår hur det kan kännas att vara med om något så hemskt som just det här. Men det ”sköna” i allt elände är ju att det finns så många varma människor ute i samhället som verkligen bryr sig om sina medmänniskor! Det värmer verkligen!

Nu börjar äntligen denna ”mörka” dag lida mot sitt slut! Och som den kontroll människa jag då ändå är så har jag bara en grej kvar att göra innan jag vänder blad för ännu ett år av saknad. Nämligen slå igång minnesskivan och tänka tillbaka på allt roligt som vi ändå hann vara med om trots den korta tid som var! Nu kanske det finns dom här ute som inte tycker att man ska gå och älta det som varit, men till dessa kan jag bara säga att det är inte det lättaste att bara gräva ner huvudet och glömma!

Vila i frid och tack för allt vi fick vara med om!

PS: Nästa inlägg kan dröja ett tag nu när jag ska byta ”inriktning” på mina blogginlägg så håll till godo!

Mossa mossa