Kasta inte sten i glashus!
Nu har årets ljusaste helg gått till ända. Jag har alltid tyckt att det varit så mysigt att gå på kyrkogården när det lyser så många ljus där. Det brukar vara så fridfullt! Men just i år kände jag inte samma harmoni som jag brukar gör. Jag hade nästan ångest att gå dit! Jag vet inte varför jag kände det så just i år. Men jag gjorde då min plikt till att lysa upp kyrkogården. Nu till ett av mina argaste inlägg jag gjort hittills!
För drygt sju år sedan bestämnde jag mig att jag skulle fullständigt skita i vad folk sa och tänkte om mig. I början var det väl ganska svårt att låta bli att ta åt sig av allt skitsnack jag hörde. Men med tiden har det blivit bättre. Men allt har ju sin gräns!
När detta fenomen upprepas gång på gång kan jag säga att det tär på både kropp och själ. Även om det inte alltid handlar om mig själv utan bara om någon i min närhet så kan jag medge att det rivs upp sår inombords.
Det är ju inte första gången jag skriver om detta och ofta får jag tipset att man ska bara skratta bort det. Och visst det funkar, men bara till en viss gräns. Till slut är bägaren full!
Visst kan man se det så att man har ett sådant intressant liv att någon/några ängnar så pass mycket av sitt eget liv att ängna mig sin tid. Men man blir gode less när gång efter gång blir på hoppad av skit prat.
Man kan ju undra om vissa inte har annat att göra än lägga sig i andras liv och prova trycka ner någon till ruinens brant. Och jag kan då rent ut sagt inte se något jag har som skulle göra någon så avundsjuk att det är något att lägga så stor vikt i. Det ska vara min underbara fru i så fall! Men hon är bara min!!!!!!!
Nu har jag fått spy lite galla för den här veckan så:
Mossa mossa
Massor av kramar till dig och din familj.
