En dyslektikers bekännelser

Ett lite kort inlägg(jag har inte gjort detta själv). Det är om den där krönikan som Cecila.E ringde och frågade om hon fick sätta in den i tidningen(den var skriven om Frille). En mycket bra skriven krönika tycker då jag. Tack Cecilia! Det är roligt(om man nu kan säga det)att det finns de som vill och törs prata om Frille. Det är nämligen inte alla som kan!!!!

Här kommer den:
Jag ser inte ofta, för att säga aldrig, på film men igår såg jag faktiskt en och den lämnade spår. Den påminde mig om att det är livsviktigt att bry sig om sina medmänniskor. Vissa människor stämplas som ensamvargar, asociala och allmänt konstiga, men de flesta av dessa har en historia som förklarar varför, det glömmer man ofta bort. De som känner sig ensamma ska dock veta att det finns många som bryr sig om just dem och att de har en alldeles speciell plats i samhället.

Filmen fick mig att tänka på en vän till mig, som självmant valde att lämna jordelivet alltför tidigt. Han var en underbar människa som alltid hade nära till skratt. Han hade mycket folk omkring sig. Han var vänlig och omtyckt.
Jag umgicks mycket med honom i gymnasiet, men när jag flyttade hördes vi inte så ofta. Bara något mess lite nu och då. Det jag kan tänka på vissa dagar är hur otroligt onödig hans död var. På hans minnesgudstjänst var kyrkan fylld till sista plats, och jag hade bara en sak i huvudet:

Tänk om alla dessa människor visat hur mycket de brydde sig om just honom, innan det var för sent. Hade det gjort någon skillnad? Hade han känt sig mer älskad? Men framförallt; hade vi på något sätt kunnat hjälpa honom igenom den tunga perioden så han kommit ur den levande och stärkt?

Det är dessvärre frågor vi, hans vänner, aldrig kommer att få svar på, men i efterhand kan vi alla lära oss något av hans död.

Ta vara på varandra. Visa att du bryr dig. Hjälp en vän i nöd. Tillåt aldrig någon att känna sig ensam. Prata och våga fråga.

När jag var i mitt barndomshem senast hittade jag en gammal "Mina vänner bok". Precis som många av mina andra vänner hade han fyllt i saker om sig själv, och det stod:
Vad är din högsta önskan?
"Att jag får ett långt och lyckligt liv", svarade han.

Tack än en gång Cecila för att du skrev den här krönikan! Alla i min familj tyckte den var jätte bra skriven!
Mossa mossa