En dyslektikers bekännelser

Nu har jag börjat att köra mitt föredrag om mobbing på skolan.  Har kört det i två klasser (6:an) och för skolans föräldraråd i veckan. Eller rättare sagt i torsdags. Trodde det skulle vara lättare att gå igenom det än vad det var! Jag var gode slut när jag kom hem från skolan i torsdags när jag hade kört det i klassen. När jag satt mig ner framför tv:n och slappnade av så började jag skaka något otroligt!!! Och sen på kvällen efter jag hade varit och berättat om mobbing på föräldrarådet var jag helt slut både i huvudet och kroppen!!!! Men jag var ändå inte så somna direkt ändå. Var tvungen att tagga ner lite grand innan jag gick och la mig.

Och varför det var tyngre än jag trodde det skulle vara att prata om det var väl den reaktion jag fick av dom som lyssnade. Men det var ingen dålig feedback jag fick. Utan tvärtom!!! De som lyssnade och såg min presentation var mycket nöjda och mycket tagna efteråt!

Visst kan jag tycka att det finns delar att förbättra i min presentation.  Dels är  jag är ju ingen större talare och att sedan kan jag nog förbättra innehållet lite. Jag har aldrig tyckt om att stå och prata inför en samling människor. Har faktiskt haft lite fobi för det! Men tyckte ändå att det gick bra! Och jag känner jag blir säkrare och säkrare för varje gång jag går igenom det. Om än det var tyngre än jag hade kunnat tro. Och det ”roliga” i den här historien är att jag tyckte det vär tyngre att prata inför barnen på skolan än för de vuxna i föräldrarådet! Jag hade trott att det skulle vara tvärtom!

Men visst hade jag räknat med att det skulle vara tungt med tanke på innehållet. Kan ju berätta lite om innehållet i mitt föredrag. Som ni kanske har läst så handlar det ju om mobbing. Presentationens huvud tema är hur mobbing kan påverka en i det vuxna livet. Under tiden jag tar upp fakta om mobbing så  berättar jag lite om Frille och hans liv under presentationens gång med bilder och ord.  Och som avslutning av det hela har jag ett bildspel med bilder och musik  från det Frille var ett litet knyte tills det han tar det ”sista” andetaget.


Efter jag har gått igenom allt mitt material så kan jag säga att det var en fördämpad stämmning i grupperna. Med all rätt kan jag påstå! Många(alla) fick sig en riktig tankeställare om vad som kan hända senare i livet om man har varit mobbad! Trodde jag skulle få massvis med frågor och funderingar av mina åhörare. Men det var gode tyst i klassrummet!!!

Men måste passa på att tacka Britt och Anna som räddade upp den pinsamma tystnaden som spred sig under mitt första föredrag. Dom kom på den briljanta idén att dela ut ett blankt papper till eleverna som dom fick sitta för sig själva och skriva ner sina tankar om vad jag hade visat och pratat om! För jag hade inte riktigt kommit på hur jag skulle avsluta föredraget. Tack!!!

Och sedan när jag fick läsa vad eleverna hade skrivit måste jag säga att jag blev glatt överaskad!!!! Mitt budskap hade gått hem hos så gott som alla!!

Men som jag skrivit tidigare i inlägget var det tyngre än jag trodde det skulle vara. Att bara med någon minuts paus mellan föredragen tog hårt på mina krafter!! Men samtidigt måste jag säga att det var bra att jag körde båda klasserna så tätt in på varandra så dom inte han prata med varandra om vad dom hade gått igenom.

Nu är det bara hoppas att det jag har pratat om sitter inpräntat hos dom som har sett det. Har lite planer på att utöka min repertoar och försätta att jobba för att motverka mobbing. Har fått lite blodadtand!!!!!!

Och sen får vi väl se om jag kanske kommer att köra detta på andra skolor. Det skulle i alla fall vara roligt att köra detta för så många som möjligt för att visa hur illa det kan gå senare i livet för en som varit mobba i skolan. Och varför inte kanske åka runt och hålla fördrag om detta för vuxna också! Men vi får väl se hur det blir med det.

Och för ni som undrar om bildspelet ska jag kanske prova lägga upp det här på bloggen så alla som vill får se det.

Nä nu börjar det bli dags för sängen. Så som jag brukar avsluta:

Mossa Mossa