En dyslektikers bekännelser

Jaha då var jag tillbaka och ska försöka skapa ett nytt blogg inlägg. Var ju roligare än väntat med blogg! Nå vad hade jag tänkt skriva om idag då? Börjar väl och ser hur det blir.
Jag hade tänkt börja med att skriva lite om utbrändhet. Jag måste medge att jag var en av dom(säkert många)som trodde att det var en lathets sjukdom. Men ack vad jag bedrog mig. Det finns säkert dom som spelar att dom är utbrända. Men jag upplevt på nära håll hur det kan vara att ha drabbats av utbrändhet. Nämligen min kära fru(Cilla)! Hon jobbade på ett stort vaurhus i London i 4år. Och det innebar långa och häktiska arbets dagar. Så för drygt 4 år sedan gick hon in i vägen och flyttade hem. Då fick hon se vilket underbart land Sverige är. Hon räknades som svensk medborgare i England(vilket är förståligt), men när hon kom hem till det kära Sverige så tyckte den eminenta statligt ägda försäkringskassan att hon hade varit borta för länge från Sverige för att kunna få hjälp med sjukpenning därifrån. Det tog 1 1/2 år innan det fanns någon som hjälpte henne. Visst är Sverige fantastiskt!!!!!! Så vägen tillbaka har varit både lång och brokig. Men det börjar väl ljusna lite grand nu. När jag träffade henne visste jag bara att hon hade flyttat hem för hon hade gått in i väggen. "Inte kan det väl vara så farligt" tänkte jag. Hon höll skenet uppe ganska bra och det syntes inte på henne så mycket hur hon egentligen mådde. Men när vi väl började prata om hur hon hade haft det sin tid i London började komma fram mer och mer. Först trodde jag att hon överdrev lite grand. Men det visade sig att så var inte fallet. Tänk er att i lilla Arvidsjaur vara så folkskygg att det är en pina att gå och handla en liter mjölk på konsum. Överhuvudtaget att våga gå en sväng runt kvarteret var en plåga! Hon var livrädd i början att berätta för mig hur det stod till för hon var rädd att "skrämma" bort mig.  Men hon hade kärat ner sig i en envis "lappjävel" som inte gav sig i första taget! Och kommer inte att göra det dom närmaste 150 åren.Jag såg till att hon tog sig ut på små promenader då och då. Och med tiden så började hon få tillbaka lite självförtroende och vågade(med lite övertalande)gå upp på OK en sen kväll att köpa mjölk. Men hon var lite skakis när hon kom tillbaka! Visst har hon långt kvar än innan hon är tillbaka i arbetslivet på riktigt, men jag tycker själv att hon gör framasteg nästan varje dag. Hon har nu börjat att gå en kurs på arbetsförmedlingen. Efter vissa kursdagar är hon ganska slut(det syns fastän hon inte riktigt vill säga det), men andra kursdagar är hon riktigt pigg och uppåt. Så hon har stora förhoppninga att det ska gå vägen att återkomma ut till arbetslivet. Men det är en lång väg att vandra. Men vi ska nog klara det tillsammans. "Har jag tagit fan i båten så ska jag se till att ro i land han(hon).Hahaha! Cilla har bara en brist eller rättare sagt styrka, men i hennes fall kan det bli en belastning. Hon är så otroligt snäll och omtänksam och vill rädda hela värden! Tolka mig nu inte fel, att jag vill att hon ska vara som "själve in hål´n". Men Cilla tar åt sig allt som en tvätt svamp som man stoppar ner i en skurhink och har svårt att släppa taget sen. Du måste bli lite mer egoistisk!!!!! Men det ska nog gå vägen det också. Har du kommit så här långt så ska nog sista biten gå vägen också fixas. Lovar att jag ska finnas där och stötta dig i vad än det är! Det vet du Cilla! Och en sista grej innan jag avslutar dagens inlägg kan jag lägga in att Cilla har hjälpt mig en bra bit på vägen i min sorg efter min lille bror Frille. Men den sorgen kommer nog alltid att finnas kvar mer eller mindre! Men det kommer jag nog tillbaka med i ett senare inlägg. Hade tänkt skriva om ett annat ämne till ikväll men så bidde det inte. Det spara jag till imorgon.
Klart slut - varulvstjut