En dyslektikers bekännelser

Jaha nu var jag tillbaka här igen. Nu hade jag tänkt skriva ner några tankar och reflektioner om mobbing. Det måste ju vara ett av djävulens påfund. Alla har vi väl blivit retad någon gång i livet, och alla har vi säkert retat någon tillbaka. Men att tracka ner någon tills denne inte känner sig värd mer än en liten lort och kunna leva med det utan dåligt samvete kan jag inte fatta. Visst kan jag förstå att dessa personer har förhoppningsvis någon form av mindervärdeskomplex. Men att ta ut det på någon annan är oförlåtligt enligt min åsikt. Kan ju vara att barn retar varandra nån gång då och då, men det förekommer vuxen mobbing också. Och det kan jag inte riktigt förstå vad man får ut av det. Det är väl ändå tur att att vi är olika som personer. Det skulle väl vara tråkigt om alla såg ut och var som en och samma person. Nu ska jag väl erkänna att jag har väl inte varit guds snällaste barn hela mitt liv. Men vad jag vet så har jag då inte orsakat någon några psykiska problem pga av mobbing. Om någon som läser detta och känner att jag har mobbat nån som kännts sig kränkt så är det bara att skriva dementera det jag skriver här. Jag är uppväxt i en renskötar familj, så under min skolatid(och även under vuxen ålder nån gång)fick man ju höra "lappjävel". Visst kändes det väl kränkande nån gång. Men när jag hade fått nog så delade jag väl ut nån käftsmäll då och då. Och då fick jag vara i fred. Men det fanns och har funnits de som inte har kunnat försvara sig. Nu för tiden tar ju framförallt skolorna tag i mobbing mot för vad dom gjorde för 10-15 år sedan. Jag har upplevt det på nära håll. Nu kommer jag tillbaka till Frille(min lille bror). När han hade börjat i sexan så började han att vara sjuk ganska ofta. Men han var en som inte klagade eller skvallrade på andra(Och han var väl heller inte guds bästa barn. Fick han tillfälle att retas så gjorde han det. Men för det mesta var han mån om de flesta.) Men när han skulle börja i åttonde klass(eller om det var i slutet av sjuan)så vägrade han att åka till skolan. Och då kom det fram att han hade blivit mobbad en längre tid. Men när mina föräldra tog upp det med skolan så fick de ingen större respons. Och när de ville att han skulle få börja skolan i Arivdsjaur så fick dom bråka ganska länge. Dom var på både skolpsykolog och bestämmande på kommunen men de verkade inte vara så intresserade att hjälpa till. Men efter många om och men så fick han byta skola och kommun. Men inte tack vare hem kommunen. Det var mest eget slit som gjorde att det gick att ordna. Och det blev en helt ny kille när han fick byta skola. Men det tygnde honom hela livet. Han hade svårt att lita på vissa personer efter detta. Och han hade nog ett ganska stort ärr inombords efter detta. Det kom upp nån gång då och då att han mådde dåligt av sviterna från mobbingen.
Men jag tror att det är svårare (nu för tiden) att få bukt med vuxen mobbing. Känns säkert lite skämmigt att ta upp det som vuxen. Och jag tror att vuxen mobbing kan vara lite råare än barn mobbing. Men där förekommer nog inte verbal mobbing så ofta. Det är nog mer utfrysning och skitprat bakom ryggen. Och vad kan vara värre än varje dag man närmar sig fika rummet på jobbet och man hör att det är tjo och stim där. Och när man kommer in blir det knäppt tyst. Och vissa stiger upp och går därifrån. snacka om att bli knäkt. Eller om man känner sig mobbad och tar upp det med en person man litar på och denne säger att man ska ta upp det på ett personalmöte. Och när man gör det så säger denne person som man har berättat om problemet  för"Det där är väl ändå en skit sak, vi är ju ändå vuxna människor och måste kunna ta sånt". Och sen händer ingeting. Då förlorar man ju ganska snabbt förtroende både för arbetskamrater och de bestämmande på jobbet.
 Kan säga att ser jag någon/några som står och retar någon annan så blir jag rent av flygförbannad!!!!!!!!!!!!! Jag kan då inte var tyst ialla fall och går fram och avstyr det(om det går). Men i dagens samhälle får man vara lite försiktig. Man vet ju inte vad som kan dyka upp. Har tur och bor i ett litet samhälle där klimatet har hunnit bli så rått. Men skulle jag bo i en stor stad så skulle jag kanske tänka till både en och två gånger innan jag går fram och provar avstyra ensam.
Men som jag skrev tidigare i detta inlägg så har skolorna blivit mycket bättre att ta tag i sådana problem än vad de var för 10-15 år sedan. Och det är ju en himla tur! Men mobbing har alltid funnits och kommer nog alltid att finnas. Det får vi väl leva med. Men om varje person behandlar sina medmänniskor som man själv vill bli behandlad så blir det förhoppnings vis mindre mobbing!
Nä nu har jag fått skriva av mig lite om detta ämne också så nu ska jag ringa efter min kompiss John Blund och krypa ner i sängen.
Lev och må