En dyslektikers bekännelser

Jaha då har första dagen som bloggare förflutit. Vad har hänt då? Inte mycket! Skulle vara duktig och börja kratta gräsmattan. Men krattan som fanns i garaget tyckte jag inte verkade nåt vidare så det får vänta ett tag! Nu hade jag tänkt skriva lite om nåt lite allvarligare. Nämligen den värsta dagen i mitt liv!
Det var tidigt på morgonen(ca 7.30 tror jag)den 9 februari 2003 som det ringde på dörren till lägenheten och där stod det två stycken från ambulasen. Tankarna började sväva! Vad hade hänt?Vem hade krockat?Den första jag sa till ambulans personalen när jag öppnade dörren var att jag bad om ursäkt att jag hade så stökigt och började städa.En av ambulans killarna ville jag skulle sätta mig ner för dom hade något att berätta.Men jag ville inte höra vad de hade att säga.Men tillslut så satt jag mig ner och fick höra det mest makabra man kan få höra! Och det som de berättade då är nåt jag inte önskar ens min värsta ovän!!! Min lille bror(Frille) hade tagit sitt eget liv den natten!!!!Allt blev som ett svart hål!Snacka att man hamnade i chock! Jag visst inte vart jag skulle ta vägen,Men en av ambulans killarn fick mig väl att lugna ner mig något(Martin du gjorde ett kanon jobb!!!Det är nåt jag aldrig glömmer)och skjutsade mig till sjukstugan där rästen av familjen skulle träffas. Jag var först av oss dit. Morsan farsan och syrran var i Allejaur och store brorsan var på väg dit.
När sen dörren öppnades till det rum som jag satt i och brorsan kom in bröt jag ihop och sen dom närmaste timmarna var som ett svart hål.Minns inte så mycket.Det enda som jag minns från den tid vi satt och väntade att övriga familjen skulle komma dit var att till slut så(hade nog gått ett bra tag)sa brorsan att vi skulle gå till syrrans då varande kille och vänta där. När vi kom dit var det första jag var tvungen att göra var att ringa och säga att jag inte kunde komma på fotbolls träningen den söndagen(ganska underlig tanke!). När så efter ett tag dök resten av familjen upp och vi skulle åter gå tillbaka till sjukstugan. Väl där så skulle vi få träffa läkaren som jobbade den natten.Tyvärr!!!!!!Det är den minst sympatiska människa jag någon gång träffat i hela mitt liv!!!!Han måste ha skolkat från vissa ämnen på läkar skolan!Komma in till en familj i chock och sorg och bete sig som han gjorde så gör man bara inte! Kan lägga in att när jag måste gå upp till sjukstugan än i dag och jag ser att det är han som jobbar går jag därifrån! När sen chocken av läkarens betende lagt sig skulle vi få se Frille.Oj oj oj vad tungt!!!!!
När vi sen var klara där så gick jag hem och tog en lång dusch. Hade fått höra av några kompisar som hade tagit mod till sig att ringa och fråga om det var sant det som hade hänt(starkt Klas och Krille)att övriga fotbolls laget hade ställt in träningen och skulle samlas och bara prata. Bestämde mig för att gå ner till IP för att träffa dom.Men jag kan säga att det var de tyngsta steg jag någonsin gått nerför backen ner till IP. Den första jag träffade var Tommy.Vi sa inget till varandra men det behövdes inte i denna stund. Sen blev det som svart igen. Minnes luckor!Men dom flesta hade ändå kommit ner. Även prästen Lars Martin Nygren var där och pratade. Efter det så åkte vi upp till sjukstugan igen för att titta på Frille. Sen ville Lindmarks familj att jag skulle följa med dom hem och prata. sagt och gjort så gick jag dit och vi satt och pratade om det som varit(både roligt och tråkigt)fram mot små timmarna. Sen blev det tjat att dom inte ville jag skulle sova ensam den natten. Men när Marianne hade gått och lagt sig så smet jag hem ändå. Måste säga att det var ganska skönt att få stänga in sig själv ett tag.Blev ju inte så många timmars sömn den natten. Tankarna var många. Hade jag kunnit gjort nåt för att förhindra det som hänt?Varför?Han var ju alltid så glad och utåtriktad(jag har ju mina aningar varför det hände men det behåller jag för mig själv). Visst hade han sett lite nere ut sista tiden. Men vem har inte en svacka nån gång? Inte kunde man väl tro att nåt sånt hemskt skulle hända!!! Dagen efter så var vi åter på sjukstugan för mera träffar och samtal. När vvi var klara så åkte jag hem till Allejaur för att vara nära familjen. Nu hade vi fått sömnmedel utskrivet om det behövdes. Och det kan jag säga att det behövdes!!!
Sen var det mycket som skulle ordnas.Begravning,lägenheten skulle tömmas(det var jobbigt) m.m. Men kan säga att det är i såna svåra stunder som just denna man märker vilka som är ens riktiga kompisar!Ni vet vilka ni är! Efter begravningen så var jag sjukskriven i en månad.Men jag trivdes inte på jobbet när jag komtillbaka. Det var då jag bestämnde mig.Jag skulle säga upp mig och gå skola!Hade länge drömt om att utbilda mig till massageterapeut.Så den sista oktober 2003 så gjorde jag min sista arbetsdag på flygplatsen i Arvidsjaur och i januari 2004 började jag min utbildning.Det bästa jag hade gjort så långt i mitt liv! Frille hade varit på mig långt tidigare och tyckte att jag skulle utbilda mig men jag var för feg för att säga upp mig.Men efter den här händelsen så tänkta jag:"Livet är för kort för att fastna i ett ekorrhjul". Synd bara att han inte fick uppleva den lycka som jag då kände! Om jag får vara lite skämtsam så kan jag ju säga:"Inget ont som har något gott med sig".
Nä nu börjar jag få skrivkramp och måste ju även sova lite så jag orkar upp på jobbet imorgon!Återkommer nog fler gånger och skriver om Frille.För det finns hur mycket som helst att skriva om honom. Vila i frid!
Vi hörs!